Äntligen!

Vilken lunchrunda! Underbart väder, underbar fot och underbart lätt. Eller rättare sagt så var det inte så jobbigt som det varit hittills. Jag trodde inte att jag skulle ramla ihop av utmattning precis hela tiden och sista biten in i "mål" när uppförsbackarna är över så var det riktigt behagligt och njutbart. Vad jag har längtat!! Vilken känsla att springa med en högerfot som inte smärtar. Det är fortfarande inte bra men såååå mycket bättre. Jag tänkte knappt på foten och det brukar jag ju göra typ varje steg annars. Jag är så glad!

Daniel kunde inte hänga med idag men han frågade hur rundan varit när jag kom tillbaka och jag fullkomligt bubblade ur mig allt. Hur bra det kändes och att jag fick ner tiden från 42:05 till 38:24! Så glad att jag kunde bubbla ur mig lite till någon som vet precis hur det är efter en toppenrunda och endorfinpåslaget är skyhögt.

Eftermiddagen gick som smort då jag fortfarande var som i ett lyckorus och jag njöt av stunden.

Nu vet jag ju att nästa pass inte alls kommer kännas på detta vis och att det kan ta veckor innan det händer igen men på något vis blev jag påmind om att dessa pass faktiskt existerar, jag hade helt ärligt glömt bort hur underbart det är. Fokus har helt legat på att överleva passet ;) och att foten ska bli bättre. Kul att bli överraskad!

Dagens instabild får sätta punkt för detta inlägg .