Idag måndag och det betyder lunchlunk. Kära kollegan är ju på hockey-VM så även denna gång gav jag mig iväg själv. Var ska jag springa? SIK får det bli, 4 varv = 1 mil. Det blir bra. Lufsar iväg och har sprungit en kilometer när jag kommer på den ytterst smarta idéen att jag ska testspringa 2 km igen. Gjorde ju det för fem veckor sedan och det kan ju vara kul att se om jag kan förbättra tiden något. Lufsar vidare en kilometer och har då sprungit två. Pip! Sätter igång och springer rakt ner i nåt sumphål känns det som. Nyss gick det ju skapligt att lufsa runt men nu är det tvärstopp! Benen är blytunga och det är jobbigt, varje steg är jobbigt. Försöker peppa mig själv, fram med höften, upp med blicken, kom igen christin, lite till. Det hjälper inte, jag blir arg, det hjälper inte heller och då ger jag upp. Tredje och fjärde kilometern fick alltså bli långa intervaller med gåpauser mellan. En kilometer lufs efter det och det hela blev 5 km och tog 29 minuter.
Inte så illa alltså med tanke på pauser och den mycket långsamma lufsen den sista kilometern. Men, jag var inte glad. Inget endorfinpåslag att tala om.. Ingen bra känsla helt enkelt. Vad beror detta på? Jag ångrade att jag inte höll mig till min plan om att springa 10 km men om det nu hade gått bra att springa två km snabbt då hade jag ju inte ångrat mig, eller? Vet inte. Kanske var det för att detta var ju ett ganska bra tillfälle att springa långt. Flackt, lagom varmt och inte för soligt. Hela em var jag låg och det är inte riktigt mig likt. Jag som är den som alltid småsjunger i korridoren på jobbet liksom. Nu var munnen som ett streck och inte ens lite nynnande slapp över läpparna.
Fick sen telefonsamtal som vände allt igen. En vän till en vän har fått nys om en lägenhet jag kan få första chans att titta på innan den släpps till mäklare. Är det sant? Klart jag är intresserad, vet var den ligger och visserligen ligger området lite utanför det allra bekvämaste med tanke på närhet till barnens skolor, affärer, busshållplatser och sånt men det är ett jättefint område, nära kanalen och sjön boren samt friluftsområdet rävabacken/knäppaviken. Nu är jag glad igen! Jobbar till halv sju och åker sen förbi lägenheten. Hmm, jag visste att det inte fanns någon egen täppa men jag trodde nog att det skulle finnas en plätt (gemensam åtminstone) innanför husen. Det fanns det inte. Allt som finns är en mindre plätt precis utanför ytterdörren och den lilla plätten är inte avskild utan precis där alla går förbi. Synd! Lägenheten är annars i två plan och har två badrum. Precis vad vi vill ha alltså. Men, vi måste ha någonstans att ta vägen utomhus också. Stora W måste få ha en plätt där han kan ha sin "skott-ramp". Lilla E gillar också att vara ute, sitta på en filt eller vattna och pyssla med blommor och givetvis också dutta med bollar och annat som hon brukar pyssla med. Nu blev jag alltså lite nere igen.
Kom hem till brevlådan och där fanns brev från prospect camp. Stora W uttagen som en av få till ett hockeyläger. Tredje året i rad han får inbjudan. Jättekul, MEN det kostar 5 900 kr. Jättetråkigt att inte kunna skicka iväg honom. Fortsatt ner med mungiporna alltså :( Lägret är dessutom i Hofors så det skulle nog betyda att jag och lilla E semestrar där när lägret pågår. Inte gratis det heller!
Ojojoj! Vilket höjdarinlägg detta blev!
Jag får väl försöka hitta något som väger upp allt detta....
* jag fick löpindex 49 på dagens pass :)
* lilla E är strålande glad över att ha sitt rum här uppe nära mig, roligt att se!
* stora W glad åt sitt nya rum som han plockar och fejar i hela tiden
* glada barn => glad mamma :)
* vi HAR en lägenhet i två plan, vi HAR två badrum, vi HAR uteplats (och balkonger, inglasat och inte inglasat)
* vi har skutt-omkring-skogen ett stenkast hemifrån och så även bondebacka så naturen finns nära.
Sist men inte minst
** jag har mina finaste vänner nära **
Snacka om betochdalbanadag! Men slutet gott, allting gott! Jag har inte varit i skuttomkringskogen sen i somras... Jag tycker det är toppen att ha dig nära! Gärna ännu närmre! 😊
SvaraRadera